Kurderna är den fjärde största folkgruppen i Mellanöstern och lever i ett område som är delat mellan Turkiet, Irak, Iran och Syrien. Detta område kallas Kurdistan. Kurderna har varit och är utsatta för olika former av förtryck, och många kurder kämpar för ett självständigt Kurdistan. Detta har skapat konflikt mellan kurdiska grupper och de fyra stater som kontrollerar de kurdiska områdena.
Historisk bakgrund
I slutet på 1800-talet kontrollerades Mellanöstern av det Osmanska riket. Det Osmanska riket var ett sultanat där en turkisk klan kämpade med att modernisera sitt imperium. Samtidigt växte nationalismen runt omkring det multikulturella imperiet. Islam och den muslimska identiteten var det som hade bidragit till att förena Osmanska riket under ett gemensamt styre. Med framväxten av nationalismen, d v s tron på att varje folkgrupp (nation) skulle ha sin egen stat (en så kallad nationalstat), kom andra gruppidentiteter än den muslimska att dominera det politiska landskapet. Det bodde många olika folkgrupper i det Osmanska riket, och den allt starkare nationalismen bidrog till imperiets fall. En av folkgrupperna som krävde oberoende var kurderna, men att skapa ett självständigt Kurdistan skulle visa sig vara svårt.
Den samlade kurdiska befolkningen utgör troligen mellan 28 och 40 miljoner människor och är den största etniska gruppen i världen utan ett eget land. Nästan hälften av kurderna är bosatta i Turkiet, men det är också många som bor i Iran, Irak, och Syrien. Konflikten mellan den kurdiska befolkningen och de fyra stater som kontrollerar de kurdiska områden handlar om territorium, säkerhet, rättvisa samt kurdernas identitet och rättigheter. Många kurder har varit involverade i strider om självständighet sedan första världskriget.
Uppgörelsen efter första världskriget
Det Osmanska riket var på den förlorande sidan efter första världskriget, vilket innebar imperiets slutgiltiga fall. Segrarna kunde därför dela upp landområdena i Mellanöstern sinsemellan. I det första delningsavtalet, som undertecknades i Sèvres år 1920, togs det hänsyn till kurdernas önskan om en självständig stat. Avtalet fastslog att området där kurderna var i majoritet skulle bli en självständig stat. Samtidigt skulle Grekland, Frankrike och Armenien dela stora delar av dagens Turkiet mellan sig. Detta ledde till en konflikt med turkiska nationalister, som ville skapa ett självständig Turkiet utan inblandning från europeiskt håll. De vägrade därför att godkänna det nya avtalet.
De turkiska nationalisterna etablerade en ny turkisk regering i Ankara och fortsatte kampen mot de europeiska stormakterna. I början var de inkluderande gentemot kurderna och signalerade att ett självständigt Turkiet skulle ha rum både för det turkiska och det kurdiska folket. Turkarna vann kriget mot europeerna och lyckades till slut förhandla fram ett nytt fredsavtal som erkände den nya turkiska staten. I detta nya fredsavtal från 1923, Lausanneavtalet, var kurderna inte längre berättigad en egen stat. Istället blev stora delar av det kurdiska området underställt det som idag är Turkiet.
![Det oransje feltet markerer et området hvor det bor mange kurdere, og er ofte kalt Kurdistan. Kilde: Globalis]( "Det oransje feltet markerer et området hvor det bor mange kurdere, og er ofte kalt Kurdistan. Kilde: Globalis")
Det orangea fältet markerar området där det bor många kurder, och kallas ofta Kurdistan. Grafik: Globalis
Kurderna i Turkiet
När de turkiska nationalisterna etablerade den nya staten Turkiet i Ankara gjorde kurderna i östra Turkiet uppror. År 1927 proklamerade kurderna till och med en oberoende stat i östra Turkiet, kallat Den kurdiska republiken Ararat, men självständigheten varade inte länge. Tre år senare blev republiken krossad av den turkiska armén.
Under 1920- och 1930-talet verkställde Turkiet en så kallad "turkifieringspolitik". Folkgrupper med ett annat språk och/eller kultur skulle assimileras in i det turkiska språket och turkisk kultur. Många kurder tvångsförflyttades till nya områden. Detta ledde till nya uppror bland kurderna. Det mest kända av dessa är upproret i Dersim (1937-1938) där tusentals civila kurder dödades. Det exakta antalet dödsoffer är okänt, men uppskattas vara mellan 13 000 och 70 000. Flera hundra byar blev nedbrända och omfattande tvångsförflyttning av befolkningen genomfördes.
Åren som följde möttes kurdernas kamp för ett självständigt Kurdistan av hårt motstånd från Turkiet. Kurderna har blivit utsatta för omfattande politisk förföljelse och många kurdiska författare, journalister och människorättsaktivister har blivit fängslade och dödade. Kurdernas språk och kultur har varit förbjudet.
Kurdiskt motstånd i Turkiet
![Et medlem av PKK i Kurdistan-Irak. Foto: James Gordon/Wikimedia Commons]( "Et medlem av PKK i Kurdistan-Irak. Foto: James Gordon/Wikimedia Commons")
En medlem av PKK i irakiska Kurdistan. Foto: James Gordon/Wikimedia Commons
På 1980-talet återupptog kurderna den väpnade konflikten med Turkiet. Det kurdiska arbetarpartiet (PKK) grundades år 1978 och manade till uppror mot den turkiska staten. Partiets ideologi var från början en blandning av socialism och nationalism, och handlade om kurdernas frigörelse, med inblandning av våldsamma metoder. Turkiets allierade, som EU och USA, har listat PKK som en terrororganisation. FN och mäktiga länder som Kina och Ryssland har inte lagt till PKK på sina terrorlistor.
Under 1980-talet utvecklades upproret till ett ihållande gerillakrig. Från baser i bland annat Irak och Syrien angrep gerillan militära mål i Turkiet. Tidvis kontrollerade också PKK stora områden i östra Turkiet.
Turkiska myndigheter besvarade PKK:s krigföring med hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen. Stridigheterna var som hårdast i de kurdiska kärnområdena i sydöstra Turkiet. Att PKK hade baser på irakisk mark medförde att Turkiet gick in med styrkor i norra Irak på jakt efter PKK-medlemmar och tillhåll för gerillan.
Vapenvila och fredsförsök i Turkiet
År 1999 blev PKK:s ledare Abdullah Öcalan fångad och dömd till döden, en dom som senare ändrades till livstids fängelse. Efter domen tog Öcalan offentligt avstånd från användningen av våld och efter en kort tid deklarerade PKK vapenvila.
Vapenvilan gjorde att säkerhetssituationen i sydöstra Turkiet förbättrades avsevärt. I samband med att Turkiet ansökte om medlemskap i EU har även den turkiska behandlingen av kurderna förbättrad. Kurderna fick sina politiska rättigheter utvidgade och förbudet mot att offentligt använda det kurdiska språket upphävt.
Vapenvilan bröts 2004 och konflikten blossade upp på nytt. Konflikten mellan Turkiet och kurderna har eskalerat i samband med Turkiets grannländer Syrien och Irak.
Kurderna i Irak
I likhet med förtrycket mot kurderna i Turkiet så har även de irakiska kurderna blivit förtryckta, särskilt under Saddam Husseins regim.
Efter Lausanneavtalet år 1923 fick kurderna i norra Irak begränsad autonomi (självstyre), men autonomin visade sig endast ha en liten betydelse i praktiken. Oenigheter om vad självständigheten innebar ledde till flera sammandrabbningar mellan kurdiska upprorsmän och den irakiska armén.
Under efterkrigstiden förstärktes striderna. När Saddam Hussein kom till makten på 1970-talet uppstod ny oenighet om kurdernas självstyre, till stor del på grund av kamp om rättigheterna till oljeresurserna i de kurdiska delarna av norra Irak. I denna maktkamp fick kurderna länge stöd från Iran som ville försvaga Husseins regim.
Iran-Irakkriget blir en kurdisk katastrof
Saddam Husseins regim anföll grannlandet Iran år 1980. Irak försökte erövra tidigare omstridda gränsområden från Iran, medan den iranska regimen fortfarande var svag efter revolutionen året innan. Det ledde till ett nästan åtta år långt krig där kanske så många som en miljon människor miste livet. Både Irak och Iran angrep sin inhemska kurdiska befolkning under kriget, samtidigt som de försökte använda kurderna
i motståndarlandet för eget syfte. Resultatet var att kurdernas situation på bägge sidor av gränsen förvärrades.
När krigen var över genomförde Saddam Hussein omfattande hämndaktioner mot den kurdiska civilbefolkningen som straff för stödet från Iran. Den irakiska militären använde bland annat kemiska vapen
under attackerna mot kurder mellan år 1986 och 1989, känt som Anfalkampanjen eller Operation Anfal. Det exakta antalet dödsoffer är osäkert, men de kurdiska myndigheterna för självstyre i Irak räknar med att runt 182 000 civila kurder dödades. Brutaliteten var som värst under attacken mot staden Halabja 1988, då ca 5000 kurder miste livet.
Anfalkampanjen ses som ett folkmord av flera internationella människorättsorganisationer, och Iraks domstol har i efterhand klassat den som en krigsförbrytelse. Det brutala förtrycket av irakiska kurder från irakiska myndigheter har bidragit till att drömmen om ett självständigt Kurdistan lever vidare.
Kurdiskt motstånd i och invasion av Irak
![]()
En kurdisk kvinna med sitt barn gråter efter att ha flytt från oroligheter i regionen Suleimaniyah år 1991. Foto: UN Photo/John Isaac
Efter Iraks förlust i Gulfkriget år 1991 uppmanade USA kurderna att göra uppror mot Saddam Hussein. Kurderna trodde att de skulle få stöd från USA, men det stödet uteblev. USA ingick vapenvila med Hussein och den irakiska armén sattes in mot det kurdiska upproret. Med massakrerna efter Iran-Irak kriget i färskt minne valde mellan en till tre miljoner kurder att fly upp till bergen i Turkiet. Där nekade de turkiska myndigheterna flyktingarna att korsa gränsen och flyktingarna blev fångade mellan turkiska och irakiska soldater. För att förhindra en humanitär katastrof valde Frankrike, Storbritannien och USA att ställa sina militära styrkor till förfogande. Samtidigt etablerades så kallade säkra zoner för kurderna där de irakiska myndigheterna nekades att flyga i luftrummet i norra Irak.
Flygförbudszonen i norra Irak medförde att de kurdiska områdena återigen kunde ha större självstyre. 1992 blev den första kurdiska nationalförsamlingen i norra Irak etablerad. Församlingen bestod av representanter från det kurdiska demokratiska partiet (KDP) och Kurdistans patriotiska union (PUK). De två kurdgrupperna låg länge i väpnad konflikt med varandra men år 1998 enades de om vapenvilaoch senare upprättades även ett samarbetsavtal.
År 2003 invaderades Irak av USA, Storbritannien och andra allierade. Målet var bland annat att störta Saddam Hussein. (Läs mer om detta på
konfliktsidan om kriget i Irak.) Invasionen stöttades av många irakiska kurder, och ändringarna öppnade nya möjligheter till kurdiskt självstyre. Den nya irakiska grundlagen från 2005 säkrade kurdernas regionala självstyre. När man valde en ny övergångsregering i januari 2005 blev Jalal Talabani tilldelad ordförandeskapet, som första kurdiska statsöverhuvud i något land.
Kurderna i Syrien
Även i Syrien finns det en stor minoritet kurder som förtrycks. Kurderna är den största minoriteten i Syrien och de flesta bor i gränsområden i de norra och nordöstra delarna av landet. De syriska kurderna deltog i de folkliga upproren mot president Bashar al-Assad 2011 (känt som Den arabiska våren), och slåss nu i det syriska inbördeskriget mot både Assadregimen och andra rebellgrupper, till exempel Den Islamiska staten (IS). Inbördeskriget har gjort det möjligt för syriska kurder att ta större kontroll över norra delen av Syrien, med den syrisk-kurdiska YPG-milisen i spetsen. Samtidigt är kurderna i Syrien under hård press från alla håll, från såväl regimerna i Turkiet och Syrien som terrororganisationen IS. Turkiet angriper kurderna i norra Syrien, och presenterar det som en kamp mot terrorismen i linje med kampen mot IS.
- Läs mer om upproret 2011 på konfliktprofilen Den arabiske våren
- Läs mer om inbördeskriget i Syrien på konfliktprofilen Syrien
- Läs mer om framväxten av IS på konfliktprofilen Den islamiska staten (IS)
![Assad-familien har sittet ved makten i Syria siden Hafez al Assad begikk et militærkupp i 1970. Siden 2000 er det sønnen Bashir al-Assad (nummer to fra venstre på bakerste rekke) som har vært president i landet. Foto: Wikimedia/Creative Commons]( "Assad-familien har sittet ved makten i Syria siden Hafez al Assad begikk et militærkupp i 1970. Siden 2000 er det sønnen Bashir al-Assad (nummer to fra venstre på bakerste rekke) som har vært president i landet. Foto: Wikimedia/Creative Commons")
Assad familjen har suttit vid makten i Syrien sedan Hafez al Assad genomförde en militärkupp 1971. Sedan 2000 är det sonen, Bashar al-Assad (andra från vänster i bakre raden), som varit president i landet. Foto: Wikimedia / Creative Commons
Kurderna i Iran
Också Iran finns en stor minoritet kurder, de flesta av dem i nordvästra delen av landet i gränsområdet mot Irak och Turkiet. Kurderna utgör ca 10 % av Irans befolkning och har i perioder levt under angrepp från den iranska staten. De iranska kurderna har inte blivit förtryckta på samma brutala sätt som i Turkiet och Irak, men den iranska staten har alltid motarbetat kurdernas önskan om självstyre. En bättre inkludering av kurderna i det iranska samhället har lett till att kurdisk nationalism och kravet om en självständig kurdisk stat har mattats av bland iranska kurder. Detta minskade intresse är särskilt stort bland kurdiska shiamuslimer.
Nya konflikter i Mellanöstern
Kurderna i norra Irak har idag hög grad av självstyre, men står nu inför en ny fiende som kontrollerar stora områden i Irak och Syrien, nämligen terrororganisationen
Den islamska staten (IS).
IS ideologi favoriserar sunnimuslimer, något som spär på konflikten mellan olika muslimska trosinriktningar i regionen (shia och sunni). Även om kurderna har olika trosinriktningar (de flesta är sunnimuslimer) skapar den kurdiska gruppidentiteten sammanhållning mot yttre fiender. Kurderna fungerar därför som en egen minoritet, vid sidan av möjliga shia-sunniallianser. Kurderna är en av de främsta motståndarna till IS.
Turkiet var länge passiva i kampen mot IS eftersom Turkiet och IS hade både Syriens Assad-regim och kurdiska rebellgrupper som gemensamma fiender. Sommaren 2015 skiftade dock Turkiet position och blev aktiva deltagare i den internationella koalitionen mot IS, ledd av USA. Turkiet hade likväl en dold agenda med sitt stöd, något som kom till uttryck genom att de turkiska bombningarna först och främst riktades mot kurdiska mål, både i Turkiet, Irak och Syrien. Turkiska myndigheter legitimerar bombningarna av kurdiska mål genom att likställa kurderna med IS. Genom att bomba båda grupperna hävdar Turkiet att de bekämpar alla former av terrorism i regionen. I själva verket motiveras den turkiska regimens attacker också av att den vill försvaga kurdernas självständighetskamp. De turkiska angreppen mot kurderna bidrar indirekt till att stärka IS, och går samtidigt tvärtemot den USA-ledda koalitionen som hellre stöttar kurderna i deras kamp mot IS.
![Martin Kobler (midten høyre), spesialrepresentant til Irak for FNs generalsekretær, besøker monumentet i Halabja i Kurdistan-Irak, til minne om ofrene fra Saddam Husseins folkemorderiske kampanje mot kurderne, med bruk av kjemiske våpen i 1988. Foto: UN Photo/Bikem Ekberzade.]( "Martin Kobler (midten høyre), spesialrepresentant til Irak for FNs generalsekretær, besøker monumentet i Halabja i Kurdistan-Irak, til minne om ofrene fra Saddam Husseins folkemorderiske kampanje mot kurderne, med bruk av kjemiske våpen i 1988. Foto: UN Photo/Bikem Ekberzade.")
Martin Kobler (till höger i mitten), särskild representant för FN:s generalsekreterare, besöker monumentet i Halabja i irakiska Kurdistan. Det är ett minnesmärke över offren för Saddam Husseins folkmordiska kampanj, med användning av kemiska vapen, mot kurderna 1988. Foto: UN Photo/Bikem Ekberzade.
Kurdernas roll i stormaktsspelet i Mellanöstern
Stormakterna USA, Storbritannien och Frankrike på ena sidan, och Ryssland på den andra, har starka intressen i Mellanöstern. Deras förhållande till kurderna har traditionellt sett balanserats med deras förhållande med de olika statliga regimerna i regionen. För ögonblicket har de flesta en gemensam fiende i IS, där kurderna är en viktig allierad. Ryssland har å sin sida ett nära förhållande till Assadregimen i Syrien, som kurderna kämpar emot. Samtidigt ser relationen mellan Ryssland och Turkiet ut att vara tillbaka i sitt normala läge, efter en tids konflikt. Om detta kommer påverka kurdernas situation är för tillfället oklart.
FN har valt att hålla sig utanför konflikter som är relaterade till en självständig kurdisk stat. De har dock engagerat sig i förhållande till kurdernas rättigheter i Turkiet och arbetar med att förbättra landets behandling av etniska minoriteter. De har också arbetat för att garantera säkerheten i kurdiska norra Irak, bland annat genom att föreslå en flygförbudszon.
